”Jag hoppade upp och satte mig på den mjuka dynan och morfar körde iväg. Han körde som en tok. Jag var tvungen att hålla mig i flakets kanter för att inte falla av när moppen skumpade över rötter och stenar på de smala skogsvägarna på väg upp till husen där de presumtiva köparna fanns.
Morfar hade full koll på i vilka hus det fanns sommargäster som tyckte det var exotiskt och pittoreskt att handla direkt från den lokala fiskaren. Han visste också hur mycket fisk de oftast önskade och vad de var speciellt förtjust i. Hade de torsk ville fru Bergman vid Näsudden alltid ha den och var beredd att betala ett bra pris. Fru Svensson i Vänsviken köpte gärna två påsar strömming men man behövde truga lite och låta henne pruta.
Bäst för försäljningen var när jag eller min syster gick upp till husen och knackade på. Morfar ställde sig strategiskt en liten bit därifrån men väl synlig, så att den som öppnade dörren kunde se att det minsann var Oskar Petterssons fina fisk som såldes av denna söta, lilla flicka. Hade hon tur kunde hon få en liten slant i dricks eller kanske någon kola eller karamell som tack för besväret. Jag hoppade upp på mopedflaket igen och vi drog vidare mot nästa hus.
Efter två timmar var kylväskan på flaket tom och morfars plånbok full av sedlar och mynt. Försäljningsrundan avslutades ofta med att morfar stoppade ner handen i sina blåa arbetsbyxors ficka, fångade upp den stora läderplånboken och tog fram någon krona som han räckte fram.
”Du måste ju få lite lön för dagens arbete också. Här har du en slant till en glass!”
Jag tog emot slanten, bockade huvudet lite försiktigt som tack och log. Men den största belöningen var att få ha varit ute på sjön en tidig sommarmorgon, hört måsarna skrika, hört kluckandet från stäven på båten, fått hjälpa till med näten och åkt flakmoped. Men bäst av allt var att få ha morfar nästan för sig själv hela morgonen och förmiddagen.”
Hur startade din säljbana? 
